Fåren har nu fått namn!

Fåren fick namn under Barnens dag och kan nu stoltsera med föjande namn; bocken - Ruusu (...), gråa tackan Kerttu, svarta tackan Bärtil,lilla vita lammet - Nöpö, lilla svarta lammet - Lillusen! Tack för alla namnförslag! :)


Under hela juli månad bor det får i Postbackens fårhage. Du får kommer med namnförslag på dessa ulliga gulliga djur och under Barnens dag den 31 juli blir det stor namngivningsfest. 

Här nedan ser du fåren som bodde på Postbacken sommaren 2015

 

Fåren ägs av Roger Hommas.

Här kommer mer info om Ålandsfår:

Ålandsfåren är en egen speciell ras som har funnits i den åländska skärgården väldigt länge, vilket gör att rasen har ett speciellt kulturhistoriskt värde. Rasen har anpassat sig till den karga skärgårdsmiljön och de hör intimt ihop med kulturlandskapet. Dessa får levde under knappa förhållanden och åt mest löv på vintrarna.

 

Detta medför att dessa får har varit med och skapat lövängarna ända från början. Man räknade med 100 lövkärvar per tacka per vinter. De djur som blev kvar över vintern var ute tills snön kom och släpptes ut tidigt på våren. På somrarna gick de på bergiga holmar där det ibland fanns buskar och alar också. De betade på strandängarna, vass fanns inte då i någon större omfattning. Dessutom bärgades den vass som fanns till vinterfoder. Mossor och lavar utgjorde en stor del av födan. Fåren var hänvisade till de kargare holmarna; de större holmarna slog man hö på och kor och kvigor betade där. Tack vare sin anspråkslöshet har dessa får varit en viktig del av överlevnaden även för fattigare hushåll genom århundraden på Åland. Rasen har varit nära att helt försvinna men tack vare Sven-Olof Erikssons insatser

Att Ålandsfåren utgör en speciell ras har ju inte heller varit känt så speciellt länge. De ansågs tidigare vara en gammaldags variant av den finska lantrasen. Ullen av dessa får har av tradition funnits som grund för en mångfald av produkter inom hantverk. Ännu idag ger dessa speciella skinn och ulltyper sin prägel på den åländska hantverkskonsten.

Källa: Tidskriften Skärgård, Årgång 28 Nr 4 / 2005, Maija Häggblom